Vi såg honom live på konserthuset här i göteborg..
En trasig själ, stark, liten, stor... så mycket känsla, tajming..
Jag tror inte alla kan uppskatta det.. inte än.. tror att många har svårt att förstå.. men det kommer. Han kommer antagligen bli utnämnd till geni efter sin död eller nåt...
Jag grät, och jag gråter om och om igen... Är det någon som hittar I himlen eller Creep (radiohead cover) när Wadling sjunger live så säg till!
Han rör upp så mycket inom mig så det är svårt att förstå.. han talar till varje nerv, till allt trasigt. Allt det där som sliter och river inom mig. Han sjunger så rätt, men kanske fel för vissa. Han är så medveten, men bryr sig inte alls. Han bryr sig för mycket kanske...
Det finns INTE ord för att förklara hur märktigt det är. Jag ber er att lyssna, inte en gång utan många. Det här är ingen enkel skitradiopop.. inget lättsmält. Hade det varit litteratur vi pratat om så är detta INTE Liza Marklund, det är inte Jan Guillo eller nån liten 20 årig nippertippa som skrivit nåt inne.. nåt lättsmält.. detta är Illiaden och Odyssen, detta är Dostojevskis samlade verk. Vissa saker förstår man inte direkt.. det är svårt, man kan inte greppa det på en gång.. Man behöver läsa det om och om igen för att förstå allt... och ju mer man läser... desto mer fastnar man. Freddie Wadling är inte lättläst... fast för mig så sjunger han rakt in i min själ.
Han är som en maträtt som smakar lite konstigt först när man tar första tuggan.. men ju mer man äter så inser man att man bara vill ha mer, och mer och mer.....
Jag tycker inte om vintern.. tycker inte om slask.. snö.. jo snön i norrland.. men inte i göteborg. Saknar sol, mest våren.. när det är som varmast vantrivs jag. Jag har sagt länge att jag gjort en massa jag inte visat.. så lägger in en sommarbildserie. Sommaren i bilder. Detta är den första i serien och ovan är när 2 av mina syskonbarn var här och vi åkte på en utflykt till Öckerö. T var med, men han agerade fotograf så han syns inte..
När hjärnan, och känslorna fungerar... så slutar kroppen att fungera...
Det var länge sen jag skrev sist.
Jag har inte riktigt haft några ord. Jag har gråtit tills jag inte kunnat gråta, och jag har skrattat tills skrattet förvandlats till gråt.
Jag saknar min lilla Stoj något enorm, och jag tror inte att saknaden går över. Och accepterat det, det är okej.
Orkar inte skriva ännu om vad som hände och jag har fått fina ord och tröst och vackra tankar från alla håll. Men jag ska skriva om det nån gång framöver.
Videon ovanför måste ni bara lyssna/titta på. Det är en svensk kille som är helt fantastisk.
Gå in på youtube och titta på resten han gjort: Salem al Fakir
Den här låten sammanfattar allt jag känner just nu. Videon visar det ännu starkare. Det är sorg, saknad, uppgivenhet, trötthet, pånyttfödelse, framtidshopp, glädje, styrka, förvirring, BÅDE OCH.
Man måste vara både och. Det är svårt att förstå. Man kan hata och älska på en och samma gång. Man kan både vara egoistisk och altruistisk. Man kan känna ångest och vara rofylld.
Och det är okej. Mina samtal går bra, jag har mer energi. Jag försöker att ta hela livet med ro just nu. Och tillåter mig själv att inte vara perfekt, och jag försöker som så många gånger förut men med bättre resultat denna gång tänka igenom mina tankar och argumentera med mig själv. Tidigare så fick min förnuftiga sida aldrig riktigt råda men nu så kommer den igenom.
Jag kan känna lugn, vara nervös, vara ledsen men se de små tingen.
Och jag mår faktiskt bra. tar en dag i taget, det är riktigt svårt för mig.
Jag är alltid och ältar om dåtiden eller oroar mig för framtiden. Men jag tror att jag behövt den här tiden/flytten/sorgen/ångesten/kärleken/frånvaron för att bli hel.
Men vilket evighetsprojekt man är.. haha..
Ta hand om er alla. Skriver något mer konkret nån dag framöver!
Idag har jag och mamma gått runt på botaniska trädgården och bara njutit av naturens under.
Jag har skaffat mig Lugg, skapad av E. (hon är otrolig) Samt färgat svart med lite rött i.
Känner mig lugnare efter semester. Men fortfarande alldeles för tom i huvudet, och alldeles för förvirrad. Men tröttheten börjar släppa.
Har börjat måla med hjälp av T:s mamma. Får se när jag lyckas bli klar med den bilden. Det går bättre än vad jag hade trott efter så många års uppehåll från penslar och färg.
Imorgon kommer min mamma =) Vi ska ha en myshelg.
Sen är det snart dags för syskonbarn igen och sen kommer sötaste M.
Så nu blir det fullt upp och jag har massor av bilder och massor med saker att skriva om. Och mer lär det ju bli nu!
Sen så är jag så korkad att jag skrev till min stora inspiration den vackra Mia att jag äntligen börjat måla. Och när jag håller på och trakasserar folk så, så är det klart att jag måste visa verket sen. Vilken skräck. Hon/du är så otroligt talangfull och jag som inte målat på 4 år eller så.
Men men, om jag känner rätt så behöver jag inte oroa mig, för hon kan nog se något fint i mitt skräp också!
KRAM
