skip to main |
skip to sidebar
köpt 2 strutar relativt överkomligt på nätet! Jisses + att min ÄLSK kom hem med en annan av min favoritchoklad med chilli smak efter att ha hört min ångest! La Praline Gothenburg.
Nu är jag lite tillfredsställd tills leveransen kommer!
Hjääälp!!! Nån därute?
Jag har mens... är jävlig och grinig, humörsvängningar... en helt värdelös människa...
Och dessutom lider jag av abstinens!!!!
Jag är så sjukt sugen på Åre Chokladfabriks chilitryffel!
Så sugen så jag funderar på att boka tåg till Åre för att få tag på den.
Det är min favoritchoklad i hela världen, och jag tror att den är min enda chans just nu att bli en lite trevligare människa!
Varje bit tryffel är som en liten bit av himmelriket som exploderar av ljuvlig smak på min tunga och sprider en glädje och välmående i hela kroppen... jag dreglar nu när jag skriver om det.
Orkar INTE leta över hela göteborg för att få tag i en strut... försöker hitta återförsäljare på nätet men det verkar helt lönlöst. Och att köpa från nätet blir ganska dyrt med frakten.
Men å andra sidan så blir det ganska dyrt att åka till Åre också... (jag har tom kollat butikens öppettider).
Jag vill ha den NU, ikväll. Mitt hjärta slår dubbla slag när jag tänker på smaken.
Hela mitt väsen skriker att jag behöver chilitryffel nu.
Har jag ätstörningar? *suck*
Ja.. trött så in i bängen..
Den senaste tiden så har det varit mycket...
Hjälpt till med flytt, halloween fest, "drama"..
Jag säger nej nej nej...
Men det är svårt... när man bara vill säga ja.
Jag har känt mycket skuldkänslor och funderat över vad andra tycker om mig också...
Det borde man ju inte göra. Man får göra sitt bästa och hoppas på att folk är ärliga.
Om de inte är ärliga så är det ju synd för dem, för jag kan ju ändra på mig om det är något jag gör dem illa med i mitt beteende...
Jag vill ju inte vara dum eller förstöra! Det är klart att det kan vara svårt att vara ärlig, men samtidigt så kommer man ju aldrig vidare.
Skitsnack är jag så innerligt trött på. Trött på alla gånger jag själv trillat dit och tisslar om något om någon jag är irriterad på, och trött på alla andra som pratar illa om alla i deras närhet och som sedan förväntar sig att jag inte ska tro att de också pratar illa om mig. Det är ju klart att de gör.
MEN, jag måste i vilket fall som helst sluta fundera på vad andra tycker och tänker och fokusera på vad jag tycker, tänker och framförallt vad jag vill.
Jag fick nyheter som är otäcka, men det kommer nog lösa sig.
Mörkret omsluter alla just nu, jag riktigt törstar efter ljus.
Min E har kommit hit och det är så fint. Önskar att jag orkade med mer. Vill hjälpa henne mer, träffa henne mer, vara barnvakt.. men jag orkar inte. Och hon kräver inte.
Hon är underbar och tacksam för att man finns där när man orkar.
Vi har vår lånehund Jänta här.
Jag ville ha hem henne främst för att jag saknade henne, men också för att jag är rädd för att helt hamna i något salags katatoniskt tillstånd om inget drar ut mig varje dag.
Det är underbart, men det har varit lite problem. Nu är de lösta och det fungerar bättre än nånsin.
Nu är det bara konstigt att jag inte vet om hon kommer bli vår eller hur det blir... det är otäckt...
Jag är kär, men vet inte hur kär jag vågar tillåta mig att bli.
Snart måste hon nog lämnas tillbaka igen och jag vill inte.... hon fattas mig redan i tanken.
Vill ha henne hos mig.
Lilla sidenöra, bajshunden, varghjärtat... nåväl... allt löser sig med tiden, är det inte så?
Helst skulle jag vilja krypa in i en vrå och gömma mig , där skulle jag sova i tusen år.
Tryggt i sömnens famn, så får saker rulla på runtomkring tills jag orkar vakna igen.
Saknar familj, syskonbarnen, vänner.. saknar ork och kraft att vara kreativ.
Är rädd för ilska, besvikelse och att misslyckas.
Jag tänker och tänker, nu löser jag det här pusslet snart... ska sätta på ett kol.
En sak till... min lilla murbyggare, lilla miss omfamnad av änglar... det känns som att du drar dig undan mig....!?
Jag ser dig, ser vad som händer, ser hur du mår, känner det...
Har jag gjort dig illa? Har någon sagt att jag inte är bra för dig?
Vill du inte att jag ska märka att de små vita behövs mer än innan? Det har jag redan märkt!
Nåväl, jag finns här.. jag dömer inte. Jag blir inte besviken.
Jag har varit ärlig inte så mycket för min skull som för din!
Vill du hellre att jag ska vara tyst om det jobbiga så är jag det!
Du ska göra saker för din skull , inte för någon annans! Jag har brytit tystnaden för att du ska vara snäll mot dig, inte för att du ska vara snäll mot mig.. TOKA! Puss
Jag tänker avsluta detta inlägg med att säga: JAG ÄR POSITIV =)
Helt värdelös, helt värdelöst.
Jag kan ingenting... allt blir bara fel hur eller vad jag än gör.
Jag bara orkar inte.
Jo jag lever imorgon med, och i övermorgon och i en himla massa dagar till om inget oförutsett händer.
Så ring inte polisen och oroa er inte.
Jag tänker alldeles för mycket på er hela tiden för att bry mig så mycket om mig själv...
Men just nu, i denna sekund så orkar jag inte mer.
Hur har jag lyckats med att bli så misslyckad?
Jag är född som olyckan och kommer så förbli.
Stackars olyckan..
Å så jag tycker synd om mig själv..
Men det får man inte.. för det är fult.
Dåså, då fortsätter jag på självhatets raka väg.
Ursäkta mig, förlåt, vad vill du?
Jag gör som du vill, går dit du ska, gör det du tycker!
Det är klart att jag hjälper!
Bättre altruist än terrorist!
Jag ber om ursäkt, av hela mitt hjärta.
Till alla som råkat passera längs mitt livs väg.
Jag kan inte rå för det, eller jo det är bara en ursäkt!
Jag är sjuk, ända in i själen.
Och har antagligen en defekt hjärna, men för det behöver jag inte bete mig som skit!?
Men diagnosen ljuger aldrig. Den är och förblir!
Ingen kan trycka ner mig. Det får ni inte! Jag tar ingen skit.
Bläddra efter dramatisk med storhetsvansinne i nationalencyklopedin och där finns en bild av mig!!!
Jag tror att jag vet bäst! Jämt! Och så är det, och ingen kan säga något annat.
Och om ni inte tror på det så tänker jag hota er , rejält!!!
Sån är jag, en utpressare med fiffiga ultimatum.
Jag är bäst också, ingen gör saker lika bra som jag! Och jag vet allt!
Jag bryr mig bara om mig själv, för ni andra är oviktiga!
Och jag kommer aldrig finnas där för er.
Men jag sliter mitt hår för mina kval och min ågren.
Om ni vill så kan jag prata omkull er! Jag kan hitta på någon alldeles fantastisk som ni kan få tycka om, för att sedan se igenom fasaden och flämta av ren illfarelse.
LURADE!!!
Jag bara förstör och smiter, flyr och river.
Saltar i såren och missförstår.
Säger fel saker, säger saker fel, säger saker så att det blir fel... fel sätt.. FEL!
Nu kanske det låter som att jag tycker synd om mig själv igen, men det gör jag inte...
Jag har bara insett sanningen!
Och jag tänker ha dåligt samvete tills dödagar...
Så det så!
Och något sådant här skulle minsann aldrig en frisk individ skriva!
Det bevisar ju sig själv ser ni väl!Dikt av Ernst Wreeson
Måste bara dela med mig av denna fantastiska diskussion som uppstått på min älsks facebook wall.
Det blir inte bättre än så här:
Tomas är sjukt gammal. Han kom nyss på sig själv med att ensam stå och gnälla över att fryspåsarna är för dåliga och lätt går sönder.
Ja, du läste rätt.
Martin-Gubbjävel. Skaffa en sådan där senilvagn som du kan dra på också när du handlar.
Magnuz- Tompa. Tro mig när jag säger följande: Jag skrattade just så mycket att jag kräktes.
Linda- å välkommen till min värld! :)
Peter- It's all downhill from here!
Tomas- Made: Full-lastad med rabattkuponger. Manowarcitat: There's no charge for the haircut.
Magnuz: Mission complete då, haha...
Linda: Tack, känns skönt att ha någon på andra sidan..
Peter: Ja, bättre än så här blir det inte. Det var mitt livs milstolpe. Det var så nära nirvana jag hamnade. Fan...
Magnuz- Son of a biatch... Kul som fan hursom! :D
Peter- Haha
Marcus- Vi ska alla den vägen vandra. Kom på mig själv med att fundera över den yngre generationens brist på hyfs (ja, det ordvalet) häromdan. Bara så du vet vad som kommer...
Emelie- HAHAHAHAHAHA! (skrattar egentligen igenkännande)
Tomas- Marcus: Haha, jo, en tanke som jag får minst en gång varje bussresa. Jag har till och med dragit det ett steg längre och funderar på hur deras föräldrar uppfostrat dem.
Emelie: Skönt att man inte är ensam.. =)
Magnuz- Så det var BARA jag som kräktes?
Tomas- Magnuz: Hahaha, jag förstår att det kan vara svårt att ta det till sig och att du är besviken.. ...förmodigen har alla kräkts men du var den enda som vågade meddela det. Jag spydde själv när jag skrev det.
Magnuz- Underbart! De senaste dagarna har varit lite påfrestande, så det är mycket uppskattat att höra att fler brottas med tunga funderingar i sina liv. Fryspåsar. Jävligt metal, om inte annat! :D
Marcus- Jamen visst. Egentligen måste det ju vara föräldragenerationen som ligger till skuld för denna avsaknad av vanligt hyfs och vett. Och vilka är det? Jo 60-talisterna. Förbannade hippies! Och mobiltelefoner med högtalare sen då, på bussen. Sånt borde ju förbjudas! Och annat var det på min tid när Fanta smakade antingen apelsin eller citron (eller förstås black orange då). Och SMS hit och jävla internet hit och dit! Förresten anser jag att simning har blivit en löjlig sport.
Tack
Magnuz- "Å terylenbyxor!"
I'm afraid this is an untranslatable piece. A facebook discussion.
More for all of you non swedes to come!
Ja jisses.... hektisk sommar...
Det känns som att jag har pendlat mellan mani och koma.
Helt underbart, men hårt och jobbigt ibland.
Vi har hunnit med så mycket och samtidigt inte alls så mycket som en "normal" hade.
Dumt ord, jag vet. Men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
Jag trodde att jag skulle hinna ännu mer, orka ännu mer och träffa fler.
Men det gick bara inte.
Förutom ny medicinering och att jag sovit och inte mått så bra så har jag:
- gått på healing
- Fått ny läkare, ny psykolog, ny medicin och så småningom en diagnos
- Sjungit på ett bröllop, deltagit i bröllopsfest. Utomhusbröllop såå vackert.
- Varit på vänners helt underbara bröllop, är så glad för dom
- Firat en annorlunda jättefin midsommar då jag gjorde midsommarstång.
- Haft en lånehund som gjort enorma framsteg.
- Gått på madonna konsert
- Umgåtts med magiska E
- Varit på Liseberg och skämts ihjäl samt haft så kul.
- åkt på resa i Arns fotspår, spelat kubb, sett vackra kyrkor och känt historien runt mig.
- Varit i sämstad i sommar stuga, badat, åkt till smögen och sett mareld.
- Varit på nordens ark och sett så vackra djur.
- Åkt till gotland, träffat välsignade F, sett raukar från en annan planet och massa annat som bara gör en ödmjuk
- haft världens förkylning
- använt kameran massor
- fått fin solbränna, badat mycket (skitit i vikt), och fått minst en miljard nya fräknar
- försökt komma över telefonskräck
- varit på cafét, bakat lite... klippt lugg på folk, sminkat...
Det mesta har varit planerat sen länge.. vissa saker inte.
Men jag har verkligen kämpat som ett djur för att orka det roliga.
Sjukt egentligen, men ibland är det så så svårt att ens komma upp ur sängen.
Och allt detta är ju bara vissa intensiva dagar då allt hänt, däremellan har jag knappt funnits.
Men jag är tacksam och glad. Över mina vänner, min mamma som jag förstår mycket mer som människa. Jag ser henne på ett helt annat sätt. Mina systrar, saknar dem så. Mina syskonbarn...
Å så jag saknar vänner och familj. Men jag har inte orkat träffa alla. De flesta har jag inte sett på så länge. Har samlat ork och styrka inför de sakerna som var bokade sen länge.
Jag har massor att visa, att berätta... är helt förundrad över det jag åstadkommit, men väldigt besviken över att jag inte räcker till för mer.
Just nu känns det som att jag är i ett vakum. Ett väntrum nånstans. Jag har fått så mycket redskap, så mycket kunskap. Jag är inte samma person, jag tänker konstant och har kommit på så mycket saker om mig själv, om människor runt mig och om livet...
Men nu så är det helt i stiltje, jag väntar på nästa buss eller något liknande.
Måste nog ha hjälp att gå vidare, att kunna förstå mer, att lösa saker och för att kunna bygga för framtiden. Om ni bara visste hur det har byggts om inuti mig.
Men nu väntar jag som sagt va på nya byggdelar som jag inte har, men det är på gång.
Framtid, skumt att tänka på. Ibland tror jag att jag vet allt, ibland känns det som att jag inte vet något. Jag vill så mycket, har passion för så mycket. FÖR mycket tror jag.
Ååå... jag orkar inte vänta på att våga, att lära mig hur man gör för att ta en dag i taget och att göra en sak i taget. Vill kunna avgränsa mig. Det här inlägget förstår ni nog inte.. knapp jag heller..haha
Men för att underlätta det så mår jag ok. Nu måste jag nog backa några steg ett tag igen för att komma ikapp mig själv. Vid minsta tecken på framsteg så börjar jag alltid spurta istället för att promenera i maklig takt, men denna gång tänker jag inte trilla.
Nu har jag det under kontroll och jag har lagt i bromsen.
KRAM
It's been a crazy summer.
it feels like I've been travelling back and forth between cacoethes and coma.
Wonderful but hard sometimes.
I've done soo much, not as much as an "normal" person would have but..
Stupid word I know, but I can't describe it with another word.
I miss so many people in my life that I havent had the time for.
I thought I would be able to do so much more, see more people, but I just could'nt.
This was to much as it was.
Now I feel I'm stuck in some kind of waiting room.
I've learned so much and I'm not the same person.
But I can't go any further by myself, I need help.
And it is on it's way.
To sum it all up, I'm OK!
I know I have gone to fast again, eager as I am.
But it's under control now.
I've backed a bit and instead of running as fast as I can I am walking slowly.
I just can't wait to see what the future might bring, I have so many passions and no answers.
Well.. now you know!
HUGS
Inatt dog han, legenden... 50 år gammal.
Hjärtstillestånd.
Alltså, det känns bara helt konstigt i mig.
Min barndomsidol. Det är ju en sån person som bara ska finnas.
Förstår inte varför jag reagerar som jag gör. Jag har tyckt så synd om honom i allt.
Han har inte intresserat mig på många många år, men man måste ändå hålla med om att han sjöng otroligt.
Trodde verkligen att han skulle finnas länge till...
Nu skulle han ju göra sin enorma avskedskonsert. Turné fram till våren 2010 from 13 juli.
Jaha.. jag har verkligen svårt att förstå döden.
Det är så surrealistiskt för mig.
Rättare sagt, jag vill inte förstå. Död, sorg, det är sån smärta fortfarande.
Idag har varit en dag där hjärnan inte hängt med,cafémöte healing, glass och kvällsdopp i Sisjön.
Har börjat läst lite. Och måste bli bättre på att säga nej. Hur kan ett litet ord vara så svårt.
Jag måste ta kontakt med de som hört av sig, och säga NEJ. Just nu kan jag inte finnas där.
Jag kan inte planera för jag vet inte från dag till dag om jag orkar.
Jag måste säga nej, säga ifrån och ge mig själv all tid jag kan få.
Michael Jackson died tonight. 50 years old.
Cardiac arrest.
It just feels strange, he was my childhood idol.
He was one of those people who just must exist.
I don't understand my own reaction. I haven't cared about him for years.
I felt for him, and always thought he sang great.
Well... I don't understand death.
It's so surreal for me.
Or maybe, I don't want to understand death. Death, sorrow, it's still so painful for me.
My brain has been slightly off today, café meeting, icecream, an evening bath in a lake.
I've begun reading a bit. And I really have to learn to say no. How can such a small word be so hard to say.
I have to say no and give myself all the time I can get.
Förändring, omstarter, förvirring, otäckt.
Ungefär så är det just nu.
Jag har haft tumultartade månader, i det tysta.
Jag har behövt vara en eremit.
Inte bara för min egen skull utan för alla runt mig.
För att jag ska börja fungera nån gång.
Får se hur det nya går, det är saker på gång.
Måendet varierar nu dag för dag, men det varierar iallafall. Det är ett gott tecken.
Mycket tankar, måste komma på saker. Och jag måste reda upp mig som det lilla garnnystan jag är. Hört allt detta förut tänker ni?
Jag förstår det, men jag har ännu inte gjort det fullt ut.
Jag har börjat men innan jag är klar så försöker jag gå vidare.
Just nu, trots all ångest över att jag gör andra besvikna så måste jag vara helt självisk.
För annars går det nog aldrig.
Ni kanske tycker att jag varit det hela tiden, men ack så fel ni har.
Mitt huvud är ständigt förgiftat av all ångest/panik/skam och dåligt samvete jag bara kan få till för att jag inte finns där för er.
Jag vet inte hur det ska gå, men jag måste ge mig den bästa chansen jag kan.
Och det är upp till mig, jag kan nog inte lägga ork på annat.
Orkar ni så var gärna kvar, jag älskar er.
Orkar ni inte så förstår jag.
De få människor jag orkar träffa, ibland, är människor som jag inte kan göra besvikna.
För vi lever på samma villkor, med insyn i hur det kan vara. Jag älskar dem, men det innebär inte att jag älskar er andra mindre.
Nu tog orden slut.... KRAM
Transformation, restarts, confusion, scary.
That's the deal right now.
It's been tumultuos months, in silence.
I've been an hermit, and that's what I've needed.
Not just for me, for everyone around me so I can begin to function again.
New things on the way, how I feel varies from day to day. But it varies anyway, that's good.
I have to be selfish right now to be altruistic later.
I've been thinking about all of you all the time all my life.
I have to let go of things to move on, just for now.
Out of words... HUGS
En liten detaljbid från bokhyllan i sovrummet.
Och ugglor från en favvo butik i göteborg.
Kinesiskt siden är de klädda i.
En plåtask med oldschool tatuerings motiv från samma butik: Sorbet.
Och en bok om mig..
Tänk om det var så lätt.. en bok om en själv..
Just nu tänker jag för mycket..
Är orolig och nojjig och så..
Orolig för så mycket... jobbigt..
Det löser sig väl....men usch... bilderna min hjärna kan skapa är skrämmande..
A detail picture from the bookshelf in our bedroom.
Owl dressed in chinese silk and a metall box with oldschool tattoo motifs.
And a book about me...
Imagine if it was so easy... a book about yourself...
I'm thinking too much right now.
I feel worried and paranoid you know...
Soo many things to worry about... it's hard...
I guess it will turn out okey.. but the pictures in my head is so hard to ignore...
