Det var länge sen jag skrev sist.
Jag har inte riktigt haft några ord. Jag har gråtit tills jag inte kunnat gråta, och jag har skrattat tills skrattet förvandlats till gråt.
Jag saknar min lilla Stoj något enorm, och jag tror inte att saknaden går över. Och accepterat det, det är okej.
Orkar inte skriva ännu om vad som hände och jag har fått fina ord och tröst och vackra tankar från alla håll. Men jag ska skriva om det nån gång framöver.
Videon ovanför måste ni bara lyssna/titta på. Det är en svensk kille som är helt fantastisk.
Gå in på youtube och titta på resten han gjort: Salem al Fakir
Den här låten sammanfattar allt jag känner just nu. Videon visar det ännu starkare. Det är sorg, saknad, uppgivenhet, trötthet, pånyttfödelse, framtidshopp, glädje, styrka, förvirring, BÅDE OCH.
Man måste vara både och. Det är svårt att förstå. Man kan hata och älska på en och samma gång. Man kan både vara egoistisk och altruistisk. Man kan känna ångest och vara rofylld.
Och det är okej. Mina samtal går bra, jag har mer energi. Jag försöker att ta hela livet med ro just nu. Och tillåter mig själv att inte vara perfekt, och jag försöker som så många gånger förut men med bättre resultat denna gång tänka igenom mina tankar och argumentera med mig själv. Tidigare så fick min förnuftiga sida aldrig riktigt råda men nu så kommer den igenom.
Jag kan känna lugn, vara nervös, vara ledsen men se de små tingen.
Och jag mår faktiskt bra. tar en dag i taget, det är riktigt svårt för mig.
Jag är alltid och ältar om dåtiden eller oroar mig för framtiden. Men jag tror att jag behövt den här tiden/flytten/sorgen/ångesten/kärleken/frånvaron för att bli hel.
Men vilket evighetsprojekt man är.. haha..
Ta hand om er alla. Skriver något mer konkret nån dag framöver!
