Trött

Ja.. trött så in i bängen..
Den senaste tiden så har det varit mycket...
Hjälpt till med flytt, halloween fest, "drama"..
Jag säger nej nej nej...
Men det är svårt... när man bara vill säga ja.

Jag har känt mycket skuldkänslor och funderat över vad andra tycker om mig också...
Det borde man ju inte göra. Man får göra sitt bästa och hoppas på att folk är ärliga.
Om de inte är ärliga så är det ju synd för dem, för jag kan ju ändra på mig om det är något jag gör dem illa med i mitt beteende...
Jag vill ju inte vara dum eller förstöra! Det är klart att det kan vara svårt att vara ärlig, men samtidigt så kommer man ju aldrig vidare.

Skitsnack är jag så innerligt trött på. Trött på alla gånger jag själv trillat dit och tisslar om något om någon jag är irriterad på, och trött på alla andra som pratar illa om alla i deras närhet och som sedan förväntar sig att jag inte ska tro att de också pratar illa om mig. Det är ju klart att de gör.

MEN, jag måste i vilket fall som helst sluta fundera på vad andra tycker och tänker och fokusera på vad jag tycker, tänker och framförallt vad jag vill.

Jag fick nyheter som är otäcka, men det kommer nog lösa sig.
Mörkret omsluter alla just nu, jag riktigt törstar efter ljus.

Min E har kommit hit och det är så fint. Önskar att jag orkade med mer. Vill hjälpa henne mer, träffa henne mer, vara barnvakt.. men jag orkar inte. Och hon kräver inte.
Hon är underbar och tacksam för att man finns där när man orkar.

Vi har vår lånehund Jänta här.
Jag ville ha hem henne främst för att jag saknade henne, men också för att jag är rädd för att helt hamna i något salags katatoniskt tillstånd om inget drar ut mig varje dag.
Det är underbart, men det har varit lite problem. Nu är de lösta och det fungerar bättre än nånsin.

Nu är det bara konstigt att jag inte vet om hon kommer bli vår eller hur det blir... det är otäckt...
Jag är kär, men vet inte hur kär jag vågar tillåta mig att bli.
Snart måste hon nog lämnas tillbaka igen och jag vill inte.... hon fattas mig redan i tanken.
Vill ha henne hos mig.

Lilla sidenöra, bajshunden, varghjärtat... nåväl... allt löser sig med tiden, är det inte så?

Helst skulle jag vilja krypa in i en vrå och gömma mig , där skulle jag sova i tusen år.
Tryggt i sömnens famn, så får saker rulla på runtomkring tills jag orkar vakna igen.

Saknar familj, syskonbarnen, vänner.. saknar ork och kraft att vara kreativ.
Är rädd för ilska, besvikelse och att misslyckas.

Jag tänker och tänker, nu löser jag det här pusslet snart... ska sätta på ett kol.

En sak till... min lilla murbyggare, lilla miss omfamnad av änglar... det känns som att du drar dig undan mig....!?
Jag ser dig, ser vad som händer, ser hur du mår, känner det...
Har jag gjort dig illa? Har någon sagt att jag inte är bra för dig?
Vill du inte att jag ska märka att de små vita behövs mer än innan? Det har jag redan märkt!
Nåväl, jag finns här.. jag dömer inte. Jag blir inte besviken.
Jag har varit ärlig inte så mycket för min skull som för din!
Vill du hellre att jag ska vara tyst om det jobbiga så är jag det!
Du ska göra saker för din skull , inte för någon annans! Jag har brytit tystnaden för att du ska vara snäll mot dig, inte för att du ska vara snäll mot mig.. TOKA! Puss

Jag tänker avsluta detta inlägg med att säga: JAG ÄR POSITIV =)

I'm just plain tired.
There's been a lot done lately, helped with a move, halloween party, "drama".
I'm saying no, no, no.
But it's hard when you just wanna say yes.

I feel a lot og guilt also, thinking about how others perceive me.
Stupid really, you have to trust that others will be honest with you.
If they're not, it's their loss really.
I don't want to be mean, and I understand that it's hard to be honest but if youre not you can't get further in youre thinking.

Tired of gossip also, I've done it myself to many times. It's just pointless.
People should understand that I know they are talking about me too if they talk about everybode else.

I've gotten scary news too... the darkness seems to surround everybody at the moment.
But It'll pass I guess.

My precious E has moved here. It's wonderful and I love her so. She understands that I can't be there for her all the time, but I want to.

And our borrowed dog is here. I missed her so much. The only problem now is that it's hard not knowing if she'll be ours or not. But everything will be solved with time, right?

Right now I would like to crawl in to a small space and hide. Just sleep until all the worries are gone.

I miss everyone and I'm thinking and thinking.
I'll solve the puzzle soon, one piece at a time.

In all I'm positive, really! That's my final words this time!