fredag 28 augusti 2009

Oh my gosh



Ja jisses.... hektisk sommar...
Det känns som att jag har pendlat mellan mani och koma.
Helt underbart, men hårt och jobbigt ibland.

Vi har hunnit med så mycket och samtidigt inte alls så mycket som en "normal" hade.
Dumt ord, jag vet. Men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Jag trodde att jag skulle hinna ännu mer, orka ännu mer och träffa fler.
Men det gick bara inte.

Förutom ny medicinering och att jag sovit och inte mått så bra så har jag:

- gått på healing
- Fått ny läkare, ny psykolog, ny medicin och så småningom en diagnos
- Sjungit på ett bröllop, deltagit i bröllopsfest. Utomhusbröllop såå vackert.
- Varit på vänners helt underbara bröllop, är så glad för dom
- Firat en annorlunda jättefin midsommar då jag gjorde midsommarstång.
- Haft en lånehund som gjort enorma framsteg.
- Gått på madonna konsert
- Umgåtts med magiska E
- Varit på Liseberg och skämts ihjäl samt haft så kul.
- åkt på resa i Arns fotspår, spelat kubb, sett vackra kyrkor och känt historien runt mig.
- Varit i sämstad i sommar stuga, badat, åkt till smögen och sett mareld.
- Varit på nordens ark och sett så vackra djur.
- Åkt till gotland, träffat välsignade F, sett raukar från en annan planet och massa annat som bara gör en ödmjuk
- haft världens förkylning
- använt kameran massor
- fått fin solbränna, badat mycket (skitit i vikt), och fått minst en miljard nya fräknar
- försökt komma över telefonskräck
- varit på cafét, bakat lite... klippt lugg på folk, sminkat...

Det mesta har varit planerat sen länge.. vissa saker inte.
Men jag har verkligen kämpat som ett djur för att orka det roliga.
Sjukt egentligen, men ibland är det så så svårt att ens komma upp ur sängen.

Och allt detta är ju bara vissa intensiva dagar då allt hänt, däremellan har jag knappt funnits.
Men jag är tacksam och glad. Över mina vänner, min mamma som jag förstår mycket mer som människa. Jag ser henne på ett helt annat sätt. Mina systrar, saknar dem så. Mina syskonbarn...

Å så jag saknar vänner och familj. Men jag har inte orkat träffa alla. De flesta har jag inte sett på så länge. Har samlat ork och styrka inför de sakerna som var bokade sen länge.
Jag har massor att visa, att berätta... är helt förundrad över det jag åstadkommit, men väldigt besviken över att jag inte räcker till för mer.

Just nu känns det som att jag är i ett vakum. Ett väntrum nånstans. Jag har fått så mycket redskap, så mycket kunskap. Jag är inte samma person, jag tänker konstant och har kommit på så mycket saker om mig själv, om människor runt mig och om livet...
Men nu så är det helt i stiltje, jag väntar på nästa buss eller något liknande.

Måste nog ha hjälp att gå vidare, att kunna förstå mer, att lösa saker och för att kunna bygga för framtiden. Om ni bara visste hur det har byggts om inuti mig.

Men nu väntar jag som sagt va på nya byggdelar som jag inte har, men det är på gång.
Framtid, skumt att tänka på. Ibland tror jag att jag vet allt, ibland känns det som att jag inte vet något. Jag vill så mycket, har passion för så mycket. FÖR mycket tror jag.

Ååå... jag orkar inte vänta på att våga, att lära mig hur man gör för att ta en dag i taget och att göra en sak i taget. Vill kunna avgränsa mig. Det här inlägget förstår ni nog inte.. knapp jag heller..haha

Men för att underlätta det så mår jag ok. Nu måste jag nog backa några steg ett tag igen för att komma ikapp mig själv. Vid minsta tecken på framsteg så börjar jag alltid spurta istället för att promenera i maklig takt, men denna gång tänker jag inte trilla.
Nu har jag det under kontroll och jag har lagt i bromsen.

KRAM

It's been a crazy summer.
it feels like I've been travelling back and forth between cacoethes and coma.
Wonderful but hard sometimes.

I've done soo much, not as much as an "normal" person would have but..
Stupid word I know, but I can't describe it with another word.

I miss so many people in my life that I havent had the time for.
I thought I would be able to do so much more, see more people, but I just could'nt.
This was to much as it was.

Now I feel I'm stuck in some kind of waiting room.
I've learned so much and I'm not the same person.
But I can't go any further by myself, I need help.
And it is on it's way.

To sum it all up, I'm OK!
I know I have gone to fast again, eager as I am.
But it's under control now.
I've backed a bit and instead of running as fast as I can I am walking slowly.

I just can't wait to see what the future might bring, I have so many passions and no answers.

Well.. now you know!

HUGS




4 kommentarer:

Rimna sa...

Skönt att läsa dina tankar! Har inte velat klampat in i ditt liv utan försöker ge dig rum. Men du ska veta att det är kämpigt att låta bli... Saknar dig något så otroligt mycket och hoppas innerligt att vi båda hittar en stig att mötas på som systrar igen!

Frågade Måns häromdagen vad han skulle göra när han blir stor... Han svarade att han skulle flytta till Göteborg för där bor hans andra moster och han saknar henne så!

Sitter här och bölar så tangenterna blir suddiga, men det är inte tårar för mig, för min del och saknad, utan tårar för dig, tårar för allt ditt lidande.

Du låter starkare i dina ord och det glädjer mig! Skönt att du hittat bromsen och jag önskar uppgradera dig med en farthållare!

Massvis med kärlek
♥ Anna Maria

Anonym sa...

Hej vacker! Det gör mig glad att läsa vad du skriver. Det gör mig ocksa väldigt glad att veta att du upplevt sa mkt. Visst är det en vacker värld, i vilken vi lever? Tänker pa dig,vet att du är stark och ser fram emot att krama om dig. Nagongang, nagonstans. KRAM Karin

Zara sa...

Jag är såå glad att jag har förmånen att bo i Göteborg och få träffa dig så mycket, höra så mycket, känna så mycket. Skratta så mycket. Och allting annat!

För det första vill jag säga;
Enligt din lista, ser du inte själv att du hunnit med maaaaassor under sommaren?? Dessutom har du jobbat i caféet en hel del!

För det andra har Siv Andersson skrivit en väldigt bra dikt som jag fick av Sarah en gång, vill ge den till dig nu så jag gör det på min blogg!

Kram darling

fröken allt eller inget sa...

Du är fantastisk!