tisdag 13 juli 2010

Night-pondering about dimples and life


När jag var liten så hade jag mycket drömmar och mål.
Jag tänkte mest hela tiden på saker. Jag ville bland annat hemskt gärna ha smilgropar. 
Så hemskt gärna att jag ofta tryckte in saker i kinderna en lång stund för att skapa dessa små under.
Jag ville ha illrött korkskruv-lockigt hår, gröna "kines-ögon" och heta Viola.
Jag skulle lära mig 100 språk innan jag blev stor.
Jag skulle bli busschaufför, lokförare, bilmekaniker, konstnär, prinsessa och sångerska.
I min värld så kunde allt detta kombineras utan problem.

Nu så vill jag inte riktigt samma saker.
Förvisso älskar jag skrattgropar, och har hört och sett att man faktiskt kan operera sig till dom men nu ser jag på saker lite annorlunda (som tur är).
Jag önskar ibland att jag lärt mig mycket fler språk, och lärt mig dem bättre än jag nu gjort.
Alla de mans-dominerande yrkena var viktiga då pappa arbetade med just dessa. Det enda jag önskar angående det nu är att jag skulle ha min pappa kvar. Att han inte hade tagit livet av sig.
Det skulle iofs vara praktiskt att vara bilmekaniker, mycket billigare plus att jag skulle vilja köpa min egen amerikanare och rusta upp den efter egen smak. Vilket är omöjligt i dagsläget.

Men det jag mest av allt vill är att veta vad jag vill.
Jag vet väldigt få saker, men dock viktiga.
Jag vill göra saker för min egen skull, jag vill orka, jag vill att dagarna inte ska kännas som en kamp.
Jag vill vara stark nog att göra som jag verkligen känner.
Jag vill inte ha prestationsångest.
Jag vill inte ha ont, och inte vara rädd.
Jag vill vara vän med maten och sömnen.
Jag vill nog hitta något jag brinner över.

Ibland känns det som att jag har för mycket saker att brinna för så jag kan inte välja.
Jag har makeup intresset, jag har konsten och alla delar inom den, sången, språkintresset, vetgirigheten, mitt sug på att se världen...

Det är svårt att vara ärlig. Det gör ont. I mig och andra, och när det gör ont i andra pågrund av mig så gör det ont ännu en gång. 
Jag försöker just nu att lära mig att lyssna på den där omtalade magkänslan... Men mitt i allt så blir jag rädd för att det inte är jag som känner som jag gör. Att det inte är riktiga val jag gör....
Jag har fått höra av många att det är mitt "dåliga mående", min sjukdom som influerar mina val.
Jag vänder in och ut på mig själv för att veta vad som är sant.

Jag tänker bestämma mig för att jag vet vad jag vill.
Som en säkerhetsåtgärd så tänker jag alltid på saker ett bra tag innan jag bestämmer mig, för att verkligen se att jag inte kommer ångra mig.

Nu ska jag försöka sova, är inte så bra på det för tillfället. Är inte så bra på att ha kontakt med omvärlden heller för den delen. Nåväl, det går snart åt andra hållet igen. Det har jag bestämt!

When I was little, I had lot's of dreams and goals in life.
I thought about a lot of things, all the time.
One of my dreams was to have dimples. I really really wanted them. So deep was my desire for dimples that I often pushed things into my cheeks for a long while to create the little wonders.
I also wanted firery red hair, green "chinese-looking" eyes and be named Viola.
I was determined to learn 100 languages before I was grown up.
I was going to work as a bus-driver, a train engineman, an auto mechanic, a art painter, a princess and a singer. In my world there were no problems combining all of the above.

Now it's a bit different. Well I do love dimples, and you can get them by operation nowadays but no.
I wish I learned more languages, or at least learn the ones I know better.
All the male-intensive occupations was important because my father did them. Now I just wish I had my father here with me, alive. I wish he had'nt killed himself.
I would not mind being an auto mechanic, it would help a great deal in my dream of becoming a owner of an old american car.

But want I want the most, is to know what I want.
I don't know much, but the things I do know is important.
I want to do things for me, I want to have strenght, I want the days to not feel like a struggle. 
I want to be strong enough to do as I feel inside.
I don't want to have performance anxiety.
I don't want to hurt, and I don't want to be scared.
I want to be friends with food and sleep.
I wanna find something a feel burningly about.

It's hard to be honest. It hurts, in me and in others. And when I hurt others by being honest it hurts twice as much. I try to follow my gut feeling.
I try to get over that people blame things on my state of mind.

I have to decide that I know what I want! Now time to sleep, not really one of my fortes.
Goodnight

2 kommentarer:

Nilla sa...

Vet du.....det tog mig 37 år att ta reda på att ...jag är faktiskt inte så speciellt förtjust i kålsoppa*S*

Jag vet fortfarande inte vad jag vill.......men snart 40 och med lite mer självförtroende för vart år som går.

Puss på dig!

Vivvo sa...

Hahaha... ibland är det svårt att bestämma sig. Men jag måste ju säga att du ändå gav kålsoppan en riktigt god chans!!

Hmm... men man vill ju ändå veta vad man vill. Krångligt det där..

Ja nog går det framåt iallafall!

Massa pussar älskade syster