Vi såg honom live på konserthuset här i göteborg..
En trasig själ, stark, liten, stor... så mycket känsla, tajming..
Jag tror inte alla kan uppskatta det.. inte än.. tror att många har svårt att förstå.. men det kommer. Han kommer antagligen bli utnämnd till geni efter sin död eller nåt...
Jag grät, och jag gråter om och om igen... Är det någon som hittar I himlen eller Creep (radiohead cover) när Wadling sjunger live så säg till!
Han rör upp så mycket inom mig så det är svårt att förstå.. han talar till varje nerv, till allt trasigt. Allt det där som sliter och river inom mig. Han sjunger så rätt, men kanske fel för vissa. Han är så medveten, men bryr sig inte alls. Han bryr sig för mycket kanske...
Det finns INTE ord för att förklara hur märktigt det är. Jag ber er att lyssna, inte en gång utan många. Det här är ingen enkel skitradiopop.. inget lättsmält. Hade det varit litteratur vi pratat om så är detta INTE Liza Marklund, det är inte Jan Guillo eller nån liten 20 årig nippertippa som skrivit nåt inne.. nåt lättsmält.. detta är Illiaden och Odyssen, detta är Dostojevskis samlade verk. Vissa saker förstår man inte direkt.. det är svårt, man kan inte greppa det på en gång.. Man behöver läsa det om och om igen för att förstå allt... och ju mer man läser... desto mer fastnar man. Freddie Wadling är inte lättläst... fast för mig så sjunger han rakt in i min själ.
Han är som en maträtt som smakar lite konstigt först när man tar första tuggan.. men ju mer man äter så inser man att man bara vill ha mer, och mer och mer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar