Snowy sweetie and idiot doctor

Jänta är för övrigt go igen efter att löpet ebbat ut.

Jag höll verkligen på att bli tokig på henne... gah.

Det var nästan så jag började tvivla på att vi hade henne.

Nu är hon en mys igen.

Mår fortfarande lite halvt om halvt, vill helst stänga in mig.

Var hos Allergologen häromdagen.

Anledningen till det är att jag får sån enorm klåda över hela kroppen av antidepressiva.

Det gör att jag hamnar lite i ett moment22, antingen må fysiskt dåligt eller psykiskt dåligt.

Doktorn ifråga såg ut som att hon hade bott inomhus hela sitt liv och aldrig sett solen, hela hon var grå..

Hon dreglade lite när hon pratade och drog hela tiden in salivet i pauser och hade en mycket beundransvär muskig mustach.

Hon borde ha gått i pension för ca 20 år sedan. Och hon kom fram till att inget var allergier.

Inte något alls. 

Att jag inte tålde citrusfrukter, damm, nötter, färgämnen, pälsdjur (osv listan kan göras lång) när jag var liten, det var bara överkänslighet.

Dom gjorde ett pricktest, på saker som jag inte mår dåligt av som inte har något som helst med mina mediciner att göra. Och de visade ju givetvis att jag inte var allergisk, men å andra sidan så undrade inte jag om jag var allergisk mot mögel. Och sen sa dregel läkaren att: "Jag skulle tro att du troligen bara är överkänslig. Ditt immunförsvar är väldigt aggresivt".

Jaha, jag frågar undrande om man inte ska undersöka ämnena i mina mediciner och se om det kan vara något i dom jag inte tål, så jag slipper testa hur många mediciner som helst och mår dåligt innan jag hittar rätt.

NEJ, jag ska acceptera läget. Jag ska acceptera att jag troligtvis är överkänslig, och att jag troligen inte är allergisk och att jag mest troligt måste äta antihistamin hela livet eller så länge jag äter mediciner.
Det är så skönt när folk gissar sig till saker, jag vill ju inte ha ett säkert svar. Vem vill det liksom?

Hon tipsade även om att de äldre varianterna av "psykmediciner" inte brukar ge lika mycket problem med hudåkommor och klåda så jag skulle fundera på de tidigaste formerna av "psykmediciner".

Vid det laget var jag så irriterad, ledsen och nära tårar i ren frustration över oklarheter, dregelljud och inkompetens att jag svara att:

"Ja men det finns ju en anledning till att man helst inte använder de äldre sorterna av antidepressiva, de har så mycket andra kraftiga biverkningar att det knappt är lönt"
(tandlossning och svimningar nån? testa lite äldre antidepressiva för skojs skull vettja)

Då mumlar hon bara nåt med munnen full av saliv...

Sen efter mycket om och men och idiotiska diskussioner och frågeställande och slurpningar så ger jag upp och ber henne skriva ut antihistamin på recept för jag har inte råd att köpa receptfritt hela tiden.

Och nu får jag helt enkelt antingen klia mig till ett öppet sår, sluta ta medicin och gå ner i botten eller ta antihistamin och gå omkring och slippa klåda och nedstämdhet men vara så trött så jag inte orkar nåt...

Äh.. det löser sig. Men jag är trött på sjukvården, det kanske ni kan läsa er till.....*SUCK*

Över till något helt annat en LO på vår lånehund/såsmåningom vår hund Jänta.

Kortet togs av syster Rimna på nyårsafton. Jänta älskar snö och skulle helst leva utomhus om hon bara kunde.

Denna LO har jag skickat in till en tävling hos Scraptorget.

Jag har visst fått dille på tävlingar.

Reglerna var som följande:

Du måste:
- ha med ordet SNÖ eller VINTER på ditt alster
- ha med något vitt
- ha minst en 3D-detalj
d v s något som är upphöjd och som ger 3D effekt som t ex foton satta på 3D-kuddar eller upphöjda dekorationer

Du får inte:
- använda blommor
- använda metallföremål på ditt alster
(undantag: häftklamrar för montering)
-använda något prickigt

Vad tycks? Jag gjorde den väldigt enkel, för jag ville att det söta kortet på henne skulle synas ordentligt. 
MEN... jag HAR ju använt prickigt!!?? ska skriva direkt och fråga om jag ändå får vara med....
Jisses vad korkad jag är... 

Our dog Jänta has eased down now after the heat.

I was getting frustrated with here cause she was soo booring and scared about everything when she was in heat.

Now she's cosy again.

I went to a doctor the other day, checking allergies because I get an itch over my entire body from all antidepressives I tried.

She was totally incompetent and now I'm so angry with the situation.

She in short terms almost said that there are no such things as allergies, and that I Probably was not allergic. 

Over to something completely else, I've made a LO of Jänta.

Snö is the swedish word for snow, and it's about here love for snow.

If she could she would always be outdoors.

Great for her that we are having the snowiest winter in many years that seems to never stop.

 

Competing in cardmaking!?

Håhåjaja, februari passar på att bli en fullspäckad månad...

Massa viktiga läkarbesök i alla dess former, fest som jag ska klara av, hatt som ska göras och träna ensamträning med hund... FÖR mycket...

Var på t:s brors fina flickvän AK:s födelsedags/inflyttningsfest i lördags!

Mycket trevligt, jag gjorde väl såklart bort mig lite...

Jag säger alltid dumma saker när jag är nervös, ibland bara hoppar jag på felsocial-tåget i ren nervositet!

Nåväl sånt är livet.

På tal om något helt annat så har jag nu äntrat min första utmaning i scrapvärlden.

En tävling på Svensk Scrapbooking forumet där man skulle göra ett kort i Vintage/shabby stil.

Mitt blev mer åt vintage hållet och nu bara hoppas jag att dom tycker att det platsar!

Usch otäckt. Håll tummarna för mig, jag vinner för övrigt aldrig något så det här lär nog inte bli ett undantag.

Smakprov på kort gifvetvis!!Se längst ner på inlägget

Frebruary is a month with just too much to do for me.

Important medical meetings, a party to cope, a hat to be made and "homealone"-training with dog.

Simply too much for me!

Went to t:s brothers lovely girfriend AK:s birthday/housewarming party this saturday!

Very nice, although I managed to say something stupid.

As usual when I'm nervose. But that's life I guess, I'll get over it!

Speaking of something completely else, I've entered my first scrapbooking competition!

A contest on Svensk Scrapbooking, the challenge is to make a card in Vintage/shabby style.

Mine became more of the vintage style, and I just hope that it'll be good enough.

Scary stuff, wish me luck! I never win anything so I guess I know the result of this business.

A peak at the card ofcourse!

Apocalyptic feeling

Jag hade en udda dag för några dagar sen...

Har ju som sagt hamnat i nån slag manifas där sömn uppenbarligen inte alls är nödvändigt eller viktigt eller ens möjligt för den delen...

Var således uppe tills gryningen sved i ögonen som John Blund hade börjat skyffla cement i av ren frustration över många timmars lönlöst arbete.

Min T vaknade och skulle tvätta innan jobb, jag däckade och några få timmar senare så vaknade jag...

I en tom lägenhet, sovrumsdörren var öppen och den brukar T stänga för att Jänta inte ska bli orolig och vanka runt.

Allt var tyst och konstigt, inga påsar med ren tvätt syntes så långt ögat kunde nå (de brukar stå och bara vara fina och lukta gott i sin ensamhet några dagar efter tvätt då det är alltför jobbigt att plocka in tvätten direkt) och inga rena kläder var heller inplockade i garderoberna, vilket skulle ha varit konstigt bara det.

Ute föll tunga snöflingor och allt var bara sådär alldeles för tyst och inga människor syntes.

En inre gnagande oro satte igång och jag fick för mig att T hade sagt något till mig i mitt halvvakna tillstånd innan han gick till jobbet.

Jag ringer till honom, inget svar. Sms:ar, inget svar.

Ringer vännen E, inget svar.

Ringer Z, inget svar.

Ringer Sea, ja ni fattar, osv.

Då jag är ett psykfall och har en livlig fantasi så kändes allt bara jävligt domedagigt.

Men iochmed att jag inte har någon psykos så förstod jag att detta inte var fallet, men creepy i vilket fall som helst. Känslan kvarstod HELA dagen och människorna i mitt liv hörde inte av sig förrän långt senare på kvällen.

Tvättförklaringen var att alla dagens tvättider var lediga så T bokade upp dem en efter en och tog den sista också innan han åkte till jobbet och lät tvätten hänga kvar på tork tills han slutat jobba på kvällen. tack för infon....

Allt var ett skumt sammanträffande... men det resulterade i att jag var helt sne och konstig i huvet!

Inte så intressant kanske,  men hur mycket intressant brukar jag skriva...

Bilden är jag som docka med utopererat hjärta på halloween.

I had a very weird day a couple of days ago.
As I've written I'm in some kind of manic state right now where sleep apperently is'nt necessary at all, or even important it seems.
Thereby I was up in the dawn with sore eyes from severe sleep depravation.


My T wook up and was going to do some laundry before going to work. 
I finally went to sleep and a couple of hours later I woke up in an empty apartment.
Everything was quiet and strange, no laundry bags anywhere
Outside big snowflakes were falling and it was calm without a trace of other humans.


A gnawing anxiety sturred up inside and I get the feeling that my T had said something when I was half asleep, something I should have remembered.
I call him: no answer, i text him, no answer.
I call my friend E, no answer.
I call Z, no answer.
Call Sea.... yeah you get it.


With my fragile state of mind and my vivid imagination everything seems a bit too armageddon-like.
The feeling hung with me the entire day and the people I tried to reach did'nt get in contact with until later in the evening.


The explanation of the laundry was that T had booked all 3 laundry-times that day cause they were vacant.
And then let the laundry hang to dry until he came home from work in the evening. Thanks for the info...
Everything was just a weird coincidence but the result left me feeling strange and crooked in my mind all day.
Maybee not hat interesting reading, but I never write anything that interesting.


The pic is me as a sad doll with an out operated heart at halloween.

Cardmaking Joy

Jag har gjort en hel del kort hemma hos min E.

Tänkte visa ett av dom!

Skriv gärna vad ni tycker.
Försökte mig på lite modern vintagekänsla.


Gjort en ny header till bloggen, vet inte riktigt om jag är nöjd med den än... ska känna efter lite.

Tror att det är mani just nu, jobbigt.. får ingen sömn och mår inte så bra. Men men, det går över.


Nu gos med chillorna!

Bilden är klickbar som vanligt!

I've made some cards over at E:s.

So I thought I'd show you one of them.

I'd love you to comment, and say what you think!


Made a new header for the blog too, I don't know what I think about it yet.. I'm gonna let it sink in a bit.


I think I'm in mania-mode right now, hate it.. I get no sleep and I don't feel so good. 
But it'll pass.

Now some chinchilla cuddle!

The pic is clickable for larger image as usual!

Vill en massa..

Lekt lite med en bild som tomas tog på mig för ett tag sen..

Scrappat med min E idag också.
Gick inte lika bra för mig idag som sist.. nåväl, bättre lycka nästa gång.

Jag har någon konstig slags oro i kroppen, och magen känns som nån annans mage sen jag var sjuk förra veckan.
Jag kunde inte äta och hade feber.
Jag svettades så att allt var dyblött och fingrarna såg ut som små russin.

Sedan dess har jag inte kunnat äta som vanligt.
Men iochmed att "som vanligt" i mitt fall inte är särskilt bra så är detta positivt.
Äter mindre och lite andra saker än tidigare.
Ingen jätteförändring men ändock en förändring.
Får se om det blir någon förändring i vikt på grund av det.

Har tänkt mycket de senaste månaderna.
På medberoende, på mående, på att fastna i diagnoser, på hur människor fungerar.
På en hel massa saker helt enkelt.
Ibland vill jag bara ruska tag i alla och be dom att ta itu med sina demoner, ibland så förstår jag inte själv hur jag ska komma vidare.

Vill just nu:
Få inspiraton och ork att måla.
Använda min röst, i ett band eller liknande. Vill ju bara sjunga. Nån som bor i trakten kring Göteborg och vill ha ett rockabilly/retro band med ståbas och hela faderullan och nu letar efter en passionerad sångerska... hör av dig.
Vill egentligen göra i princip vad som helst som inbegriper sång.
Vill klara av att städa ordentligt.

Ja.. det var det, det!

Played with a picture Tomas took of me a while ago.
I went to Elin to scrapbook today too.
It did'nt go as good as last, better luck next time.

I have some kind of strange niggle inside and my stomach feeks like someone elses stomach since I was sick last week.
I could'nt eat and had fever.
I was sweating soo much that I was soaking wet and my fingers looked like little raisins.

And since then I haven't been able too eat like normal.
But my eating habits arent especially good usually so that's a good thing me not eating normal.
Let's see if there will be some change in my weight cause of it.

I've been thinking a lot the latest months.
About co-addiction, how one feels, about getting stuck in diagnoses, about how people function.
About a lot of things.
Sometimes I get so frustrated with others that I just want to take them by their shoulders and shake them to deal with their demons, sometimes I can't even grip how I am going to get on with everything.

Want to right now:
get some inspiration and have the strenght to paint again.
Use my voice, start a kind of oldstyle rockabilly band. Use my voice in any form.
Manage to clean properly at home.

Well that's that!

Fast i scrap-träsket *suck*

Jaha.. med två systrar (se rimna och Jajisses) som är fantastiska kortmakare så tänkte jag att jag ska då inte pyssla med sånt här...
För jag kan ändå inte mäta mig med dom och det är inte min grej, jag målar hellre...

Det höll inte. Har ju testat då och då tillsammans med systrarna, men inte fastnat.
Nu har jag suttit med min magiska E som också scrappar, och nu så är det helt plötsligt så himla roligt så jag kan inte sluta.

Ska väl visa lite av alstrena. Men tänk på att jag är nybörjare.

I have two sisters (see rimna och Jajisses) who are amacing cardmakers so I had decided that scrapbooking was'nt my cup of tea.
I can't measure up to them and I would rather paint.

Well that did'nt work out quit. I've tried it nbow and then with my sisters but I did'nt get stuck on it. Now I've been scrapping with my magical E who does it and now I can't seem to stop!

I will show you some of my Layout's but consider I'm a beginner!

OBS Alla bilderna är klickbara för att se dom större
All the pics are clickable for bigger view.

Två LO's som jag gjorde häromdagen. Tänkte börja göra ett "Ego-album" med bilder på mig själv.
Tänkte att det gör ju inget om jag förstör dom så kan jag göra på andra saker sen när man blir lite mer rutinerad.

Nr 1. Lilla V

Ett gammalt kort på mig när jag var liten (ålder?)
Kortet är missfärgat och blekt men rätt sött ändå.
Färgerna gör sig inte till rätta, hela är mer åt vinröd/lila hållet inte så rött som det ser ut.

Jag har stansat ut en ram i vitt papper och satt bilden i.
Chalkat kanterna, satt fast knappar med vit floss i och sen lite blommor och Diamond stickle samt små kristaller då jag älskar allt som glittrar!
Det pappret med medaljonger är ett handgjort papper som är flockat på mönstret.

Fråga mig inte om märken och sånt där. Ingen aning.

An old picture of me as achild. Bleeched and miscolored but it has it's charm I think.
The colors did'nt come out right in the pic I took, it's not that redish for real.

I've done a frame for the photo. Chalked the edges of the papers, put on some buttons with white floss and some flowers and Diamond stickle and christals cause I love all sparkly!
The paper with medallion pattern is a handmade flocked paper.

Don't ask me about brands and such, I have no idea!

Nummer 2: I mitt gula rum!


Detta är en bild på mig när jag är 5-6 kanske. Och ligger i mitt första sovrum. Det låg mittemot mammas och pappas sovrum såklart.
Jag tycker den bilden är så söt, för jag älskade min sänghimmel och så tycker jag såhär i efterhand att det är så fint med färgerna vilket jag inte tyckte då.
Mamma hade inrett rummet i sann 70-tals anda med solgult, brunt vitt och orangea inslag.

Jag försökte följa färgerna i bilden genom papprena och få fram lite av den där gamla känslan av de bajsiga men ack så moderna färgerna på den tiden.
Ungegfär samma material som den innan ,med lite inslag av olika klistermärken.

A picture of me when I was about 5 or 6 years old in my first bedroom right across the hall from my parents bedroom.
I think it's a cute picture. I loved my canopy bed.
And now I can think that the colors are charming which I did not think then.
Mum decorated the room in true seventies spirit with sunny yellows, brown white and orange.

I tried to follow the colors in my choices of papers and decorations. And I think I got that old style feeling in the Layout.

The materials are quite similar to the firs LO with some stickers added.


Så håll tillgodo! Det var mitt första bidrag i scrapvärlden.
Det kommer nog mera för jag bara längtar efter att leka med papprena!
Det får mig att glömma ångest och oro för en stund.

Om några dagar ska jag till allergologen för att se vad jag är allergisk mot.
Kliar sönder mig av alla mediciner. Så det ska bli skönt så att jag kan få en medicin som fungerar i fortsättningen.

Mår ok ändå. Pratade med försäkringskassan idag vilket var ett enormt ångestmoment.
Men även det gick bra. Jag har världens bästa handläggare, hon jobbar för människan och inte för ekonomi eller stat. Mycket bra! Hon har verkligen hamnat på rätt jobb.

kraam

So there you are my first contribution to the world of scrapbooking.
There will be more cause I've gotten fond of playing with the papers!
It makes me forget my anx and worries for a moment.

Soon I'm going to the doctor to check what I'm allergic of.
I'm scrathing myself to a pulp from my medication as it is now.
I'm looking forward to getting a medicine I can handle after that.

That's all folks! Hugs

Mycket mens nu...

Jänta löper.. och jag likaså...
Trött på hennes eviga slickande..
Och så är hon tråkig.. vill inte busa alls.. bara sova och slicka.
Sova mjukt dessutom, hon sover alltid på golvet annars.
Nu är det bara säng och soffa som gäller.. nej inte bara.. nu tog ja i sådär igen.

Nya piller, ny diagnos, nya tider.
Det känns som att det fungerar bättre..
Jag hade min bästa pms nånsin. Den var så bra att varken jag eller t märkte den.
Det kallar jag framsteg.

Men nu går det ändå lite neråt.
Men lite är ingen fara, eller hur?
Det går bra.
Torgskräcken håller i sig, likaså telefonskräcken.
Men jag försöker utmana mig.

Idag är jag trött på mig själv.
Behöver handla nödvändigheter, inne i stan.
Med min E...
Det är ju roligt, det är ju bra.
Men ändå så går jag in i någon slags panik.

Har inte gått och lagt mig än.
Oron pockar i maggropen och jag känner för att gråta.

Men det går bra! Jag löser det.
Jag ska klara av att göra iordning mig om ett gäng timmar.
Jag ska klara att åka buss/spårvagn och banne mig jag ska klara av att strosa i affärer.

Jag får väl se det som ett steg i rehabiliteringen, man måste utmana sig själv.

Men varför är mitt mående så pinsamt och tabu?
Varför spelar jag tipptopp superglad och utåtriktad när jag bara vill gömma mig i ett hörn och försvinna.

Nåväl, jag kan, jag vill och jag ska.
Jag är fortsatt positiv och dricker mitt kaffe, har (förutom detta smärre bakslag) fått en bra dygnsrytm och äter regelbundet.
Därav börjar kilon smälta bort.

Det är bra, jag ska försöka ignorera de elaka tankarna om mig själv.
Det blir bra.

Puss

Jänta our borrowed dog is in heat right now, and so am I.
She is so booring. She's just sleeping and licking herself. That's all she does!
And au contrair to how she usually sleeps she now want's to sleep soft and warm. Only the bed and sofa is good enough.

I'm, battling against my demons. Pushing myself to do things.
New medicine and new times.
All make it! I will!

Chocolate junkie extraordinaire-uppdate

köpt 2 strutar relativt överkomligt på nätet! Jisses + att min ÄLSK kom hem med en annan av min favoritchoklad med chilli smak efter att ha hört min ångest! La Praline Gothenburg. Nu är jag lite tillfredsställd tills leveransen kommer!


Hjääälp!!! Nån därute?

Jag har mens... är jävlig och grinig, humörsvängningar... en helt värdelös människa...
Och dessutom lider jag av abstinens!!!!

Jag är så sjukt sugen på Åre Chokladfabriks chilitryffel!
Så sugen så jag funderar på att boka tåg till Åre för att få tag på den.

Det är min favoritchoklad i hela världen, och jag tror att den är min enda chans just nu att bli en lite trevligare människa!
Varje bit tryffel är som en liten bit av himmelriket som exploderar av ljuvlig smak på min tunga och sprider en glädje och välmående i hela kroppen... jag dreglar nu när jag skriver om det.

Orkar INTE leta över hela göteborg för att få tag i en strut... försöker hitta återförsäljare på nätet men det verkar helt lönlöst. Och att köpa från nätet blir ganska dyrt med frakten.
Men å andra sidan så blir det ganska dyrt att åka till Åre också... (jag har tom kollat butikens öppettider).

Jag vill ha den NU, ikväll. Mitt hjärta slår dubbla slag när jag tänker på smaken.
Hela mitt väsen skriker att jag behöver chilitryffel nu.

Har jag ätstörningar? *suck*

I have cravings... for a particular chocolate.
It's a chilli chocolate from the manufacturer Åre choklad.

it's my favourite chocolate in the world, and with my pms:ing right now I believe that chocolate is the only way for me to be a nicer person right now.

Every piece of that chocolate goodness is a piece of heaven exploding with pleasure in ones mouth spreading wellbeeing in the whole body! I'm drooling whiles writing about it.

I want it now. tonight. But it's not that easy to find.
Do I have a eating-disorder? hah

Trött

Ja.. trött så in i bängen..
Den senaste tiden så har det varit mycket...
Hjälpt till med flytt, halloween fest, "drama"..
Jag säger nej nej nej...
Men det är svårt... när man bara vill säga ja.

Jag har känt mycket skuldkänslor och funderat över vad andra tycker om mig också...
Det borde man ju inte göra. Man får göra sitt bästa och hoppas på att folk är ärliga.
Om de inte är ärliga så är det ju synd för dem, för jag kan ju ändra på mig om det är något jag gör dem illa med i mitt beteende...
Jag vill ju inte vara dum eller förstöra! Det är klart att det kan vara svårt att vara ärlig, men samtidigt så kommer man ju aldrig vidare.

Skitsnack är jag så innerligt trött på. Trött på alla gånger jag själv trillat dit och tisslar om något om någon jag är irriterad på, och trött på alla andra som pratar illa om alla i deras närhet och som sedan förväntar sig att jag inte ska tro att de också pratar illa om mig. Det är ju klart att de gör.

MEN, jag måste i vilket fall som helst sluta fundera på vad andra tycker och tänker och fokusera på vad jag tycker, tänker och framförallt vad jag vill.

Jag fick nyheter som är otäcka, men det kommer nog lösa sig.
Mörkret omsluter alla just nu, jag riktigt törstar efter ljus.

Min E har kommit hit och det är så fint. Önskar att jag orkade med mer. Vill hjälpa henne mer, träffa henne mer, vara barnvakt.. men jag orkar inte. Och hon kräver inte.
Hon är underbar och tacksam för att man finns där när man orkar.

Vi har vår lånehund Jänta här.
Jag ville ha hem henne främst för att jag saknade henne, men också för att jag är rädd för att helt hamna i något salags katatoniskt tillstånd om inget drar ut mig varje dag.
Det är underbart, men det har varit lite problem. Nu är de lösta och det fungerar bättre än nånsin.

Nu är det bara konstigt att jag inte vet om hon kommer bli vår eller hur det blir... det är otäckt...
Jag är kär, men vet inte hur kär jag vågar tillåta mig att bli.
Snart måste hon nog lämnas tillbaka igen och jag vill inte.... hon fattas mig redan i tanken.
Vill ha henne hos mig.

Lilla sidenöra, bajshunden, varghjärtat... nåväl... allt löser sig med tiden, är det inte så?

Helst skulle jag vilja krypa in i en vrå och gömma mig , där skulle jag sova i tusen år.
Tryggt i sömnens famn, så får saker rulla på runtomkring tills jag orkar vakna igen.

Saknar familj, syskonbarnen, vänner.. saknar ork och kraft att vara kreativ.
Är rädd för ilska, besvikelse och att misslyckas.

Jag tänker och tänker, nu löser jag det här pusslet snart... ska sätta på ett kol.

En sak till... min lilla murbyggare, lilla miss omfamnad av änglar... det känns som att du drar dig undan mig....!?
Jag ser dig, ser vad som händer, ser hur du mår, känner det...
Har jag gjort dig illa? Har någon sagt att jag inte är bra för dig?
Vill du inte att jag ska märka att de små vita behövs mer än innan? Det har jag redan märkt!
Nåväl, jag finns här.. jag dömer inte. Jag blir inte besviken.
Jag har varit ärlig inte så mycket för min skull som för din!
Vill du hellre att jag ska vara tyst om det jobbiga så är jag det!
Du ska göra saker för din skull , inte för någon annans! Jag har brytit tystnaden för att du ska vara snäll mot dig, inte för att du ska vara snäll mot mig.. TOKA! Puss

Jag tänker avsluta detta inlägg med att säga: JAG ÄR POSITIV =)

I'm just plain tired.
There's been a lot done lately, helped with a move, halloween party, "drama".
I'm saying no, no, no.
But it's hard when you just wanna say yes.

I feel a lot og guilt also, thinking about how others perceive me.
Stupid really, you have to trust that others will be honest with you.
If they're not, it's their loss really.
I don't want to be mean, and I understand that it's hard to be honest but if youre not you can't get further in youre thinking.

Tired of gossip also, I've done it myself to many times. It's just pointless.
People should understand that I know they are talking about me too if they talk about everybode else.

I've gotten scary news too... the darkness seems to surround everybody at the moment.
But It'll pass I guess.

My precious E has moved here. It's wonderful and I love her so. She understands that I can't be there for her all the time, but I want to.

And our borrowed dog is here. I missed her so much. The only problem now is that it's hard not knowing if she'll be ours or not. But everything will be solved with time, right?

Right now I would like to crawl in to a small space and hide. Just sleep until all the worries are gone.

I miss everyone and I'm thinking and thinking.
I'll solve the puzzle soon, one piece at a time.

In all I'm positive, really! That's my final words this time!

En kopp av mig smakar bittra tårar och aska

Helt värdelös, helt värdelöst.
Jag kan ingenting... allt blir bara fel hur eller vad jag än gör.
Jag bara orkar inte.

Jo jag lever imorgon med, och i övermorgon och i en himla massa dagar till om inget oförutsett händer.

Så ring inte polisen och oroa er inte.
Jag tänker alldeles för mycket på er hela tiden för att bry mig så mycket om mig själv...

Men just nu, i denna sekund så orkar jag inte mer.

Hur har jag lyckats med att bli så misslyckad?
Jag är född som olyckan och kommer så förbli.

Stackars olyckan..
Å så jag tycker synd om mig själv..
Men det får man inte.. för det är fult.

Dåså, då fortsätter jag på självhatets raka väg.

Ursäkta mig, förlåt, vad vill du?
Jag gör som du vill, går dit du ska, gör det du tycker!
Det är klart att jag hjälper!
Bättre altruist än terrorist!

Jag ber om ursäkt, av hela mitt hjärta.
Till alla som råkat passera längs mitt livs väg.

Jag kan inte rå för det, eller jo det är bara en ursäkt!
Jag är sjuk, ända in i själen.
Och har antagligen en defekt hjärna, men för det behöver jag inte bete mig som skit!?
Men diagnosen ljuger aldrig. Den är och förblir!

Ingen kan trycka ner mig. Det får ni inte! Jag tar ingen skit.

Bläddra efter dramatisk med storhetsvansinne i nationalencyklopedin och där finns en bild av mig!!!

Jag tror att jag vet bäst! Jämt! Och så är det, och ingen kan säga något annat.
Och om ni inte tror på det så tänker jag hota er , rejält!!!
Sån är jag, en utpressare med fiffiga ultimatum.

Jag är bäst också, ingen gör saker lika bra som jag! Och jag vet allt!

Jag bryr mig bara om mig själv, för ni andra är oviktiga!
Och jag kommer aldrig finnas där för er.
Men jag sliter mitt hår för mina kval och min ågren.

Om ni vill så kan jag prata omkull er! Jag kan hitta på någon alldeles fantastisk som ni kan få tycka om, för att sedan se igenom fasaden och flämta av ren illfarelse.
LURADE!!!

Jag bara förstör och smiter, flyr och river.
Saltar i såren och missförstår.
Säger fel saker, säger saker fel, säger saker så att det blir fel... fel sätt.. FEL!

Nu kanske det låter som att jag tycker synd om mig själv igen, men det gör jag inte...

Jag har bara insett sanningen!
Och jag tänker ha dåligt samvete tills dödagar...
Så det så!

Och något sådant här skulle minsann aldrig en frisk individ skriva!
Det bevisar ju sig själv ser ni väl!


Dikt av Ernst Wreeson

I can not translate this. A sort of poem about feeling down.

Antagligen världens bästa facebook diskussion

Måste bara dela med mig av denna fantastiska diskussion som uppstått på min älsks facebook wall.
Det blir inte bättre än så här:

Tomas är sjukt gammal. Han kom nyss på sig själv med att ensam stå och gnälla över att fryspåsarna är för dåliga och lätt går sönder.
Ja, du läste rätt.

Martin-Gubbjävel. Skaffa en sådan där senilvagn som du kan dra på också när du handlar.

Magnuz- Tompa. Tro mig när jag säger följande: Jag skrattade just så mycket att jag kräktes.

Linda- å välkommen till min värld! :)

Peter- It's all downhill from here!

Tomas- Made: Full-lastad med rabattkuponger. Manowarcitat: There's no charge for the haircut.
Magnuz: Mission complete då, haha...
Linda: Tack, känns skönt att ha någon på andra sidan..
Peter: Ja, bättre än så här blir det inte. Det var mitt livs milstolpe. Det var så nära nirvana jag hamnade. Fan...

Magnuz- Son of a biatch... Kul som fan hursom! :D

Peter- Haha

Marcus- Vi ska alla den vägen vandra. Kom på mig själv med att fundera över den yngre generationens brist på hyfs (ja, det ordvalet) häromdan. Bara så du vet vad som kommer...

Emelie- HAHAHAHAHAHA! (skrattar egentligen igenkännande)

Tomas- Marcus: Haha, jo, en tanke som jag får minst en gång varje bussresa. Jag har till och med dragit det ett steg längre och funderar på hur deras föräldrar uppfostrat dem.
Emelie: Skönt att man inte är ensam.. =)

Magnuz- Så det var BARA jag som kräktes?

Tomas- Magnuz: Hahaha, jag förstår att det kan vara svårt att ta det till sig och att du är besviken.. ...förmodigen har alla kräkts men du var den enda som vågade meddela det. Jag spydde själv när jag skrev det.

Magnuz- Underbart! De senaste dagarna har varit lite påfrestande, så det är mycket uppskattat att höra att fler brottas med tunga funderingar i sina liv. Fryspåsar. Jävligt metal, om inte annat! :D

Marcus- Jamen visst. Egentligen måste det ju vara föräldragenerationen som ligger till skuld för denna avsaknad av vanligt hyfs och vett. Och vilka är det? Jo 60-talisterna. Förbannade hippies! Och mobiltelefoner med högtalare sen då, på bussen. Sånt borde ju förbjudas! Och annat var det på min tid när Fanta smakade antingen apelsin eller citron (eller förstås black orange då). Och SMS hit och jävla internet hit och dit! Förresten anser jag att simning har blivit en löjlig sport.
Tack

Magnuz- "Å terylenbyxor!"

I'm afraid this is an untranslatable piece. A facebook discussion.
More for all of you non swedes to come!

Oh my gosh

Ja jisses.... hektisk sommar...
Det känns som att jag har pendlat mellan mani och koma.
Helt underbart, men hårt och jobbigt ibland.

Vi har hunnit med så mycket och samtidigt inte alls så mycket som en "normal" hade.
Dumt ord, jag vet. Men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Jag trodde att jag skulle hinna ännu mer, orka ännu mer och träffa fler.
Men det gick bara inte.

Förutom ny medicinering och att jag sovit och inte mått så bra så har jag:

- gått på healing
- Fått ny läkare, ny psykolog, ny medicin och så småningom en diagnos
- Sjungit på ett bröllop, deltagit i bröllopsfest. Utomhusbröllop såå vackert.
- Varit på vänners helt underbara bröllop, är så glad för dom
- Firat en annorlunda jättefin midsommar då jag gjorde midsommarstång.
- Haft en lånehund som gjort enorma framsteg.
- Gått på madonna konsert
- Umgåtts med magiska E
- Varit på Liseberg och skämts ihjäl samt haft så kul.
- åkt på resa i Arns fotspår, spelat kubb, sett vackra kyrkor och känt historien runt mig.
- Varit i sämstad i sommar stuga, badat, åkt till smögen och sett mareld.
- Varit på nordens ark och sett så vackra djur.
- Åkt till gotland, träffat välsignade F, sett raukar från en annan planet och massa annat som bara gör en ödmjuk
- haft världens förkylning
- använt kameran massor
- fått fin solbränna, badat mycket (skitit i vikt), och fått minst en miljard nya fräknar
- försökt komma över telefonskräck
- varit på cafét, bakat lite... klippt lugg på folk, sminkat...

Det mesta har varit planerat sen länge.. vissa saker inte.
Men jag har verkligen kämpat som ett djur för att orka det roliga.
Sjukt egentligen, men ibland är det så så svårt att ens komma upp ur sängen.

Och allt detta är ju bara vissa intensiva dagar då allt hänt, däremellan har jag knappt funnits.
Men jag är tacksam och glad. Över mina vänner, min mamma som jag förstår mycket mer som människa. Jag ser henne på ett helt annat sätt. Mina systrar, saknar dem så. Mina syskonbarn...

Å så jag saknar vänner och familj. Men jag har inte orkat träffa alla. De flesta har jag inte sett på så länge. Har samlat ork och styrka inför de sakerna som var bokade sen länge.
Jag har massor att visa, att berätta... är helt förundrad över det jag åstadkommit, men väldigt besviken över att jag inte räcker till för mer.

Just nu känns det som att jag är i ett vakum. Ett väntrum nånstans. Jag har fått så mycket redskap, så mycket kunskap. Jag är inte samma person, jag tänker konstant och har kommit på så mycket saker om mig själv, om människor runt mig och om livet...
Men nu så är det helt i stiltje, jag väntar på nästa buss eller något liknande.

Måste nog ha hjälp att gå vidare, att kunna förstå mer, att lösa saker och för att kunna bygga för framtiden. Om ni bara visste hur det har byggts om inuti mig.

Men nu väntar jag som sagt va på nya byggdelar som jag inte har, men det är på gång.
Framtid, skumt att tänka på. Ibland tror jag att jag vet allt, ibland känns det som att jag inte vet något. Jag vill så mycket, har passion för så mycket. FÖR mycket tror jag.

Ååå... jag orkar inte vänta på att våga, att lära mig hur man gör för att ta en dag i taget och att göra en sak i taget. Vill kunna avgränsa mig. Det här inlägget förstår ni nog inte.. knapp jag heller..haha

Men för att underlätta det så mår jag ok. Nu måste jag nog backa några steg ett tag igen för att komma ikapp mig själv. Vid minsta tecken på framsteg så börjar jag alltid spurta istället för att promenera i maklig takt, men denna gång tänker jag inte trilla.
Nu har jag det under kontroll och jag har lagt i bromsen.

KRAM

It's been a crazy summer.
it feels like I've been travelling back and forth between cacoethes and coma.
Wonderful but hard sometimes.

I've done soo much, not as much as an "normal" person would have but..
Stupid word I know, but I can't describe it with another word.

I miss so many people in my life that I havent had the time for.
I thought I would be able to do so much more, see more people, but I just could'nt.
This was to much as it was.

Now I feel I'm stuck in some kind of waiting room.
I've learned so much and I'm not the same person.
But I can't go any further by myself, I need help.
And it is on it's way.

To sum it all up, I'm OK!
I know I have gone to fast again, eager as I am.
But it's under control now.
I've backed a bit and instead of running as fast as I can I am walking slowly.

I just can't wait to see what the future might bring, I have so many passions and no answers.

Well.. now you know!

HUGS

RIP Michael

Inatt dog han, legenden... 50 år gammal.
Hjärtstillestånd.
Alltså, det känns bara helt konstigt i mig.
Min barndomsidol. Det är ju en sån person som bara ska finnas.
Förstår inte varför jag reagerar som jag gör. Jag har tyckt så synd om honom i allt.
Han har inte intresserat mig på många många år, men man måste ändå hålla med om att han sjöng otroligt.

Trodde verkligen att han skulle finnas länge till...
Nu skulle han ju göra sin enorma avskedskonsert. Turné fram till våren 2010 from 13 juli.

Jaha.. jag har verkligen svårt att förstå döden.
Det är så surrealistiskt för mig.
Rättare sagt, jag vill inte förstå. Död, sorg, det är sån smärta fortfarande.

Idag har varit en dag där hjärnan inte hängt med,cafémöte healing, glass och kvällsdopp i Sisjön.

Har börjat läst lite. Och måste bli bättre på att säga nej. Hur kan ett litet ord vara så svårt.
Jag måste ta kontakt med de som hört av sig, och säga NEJ. Just nu kan jag inte finnas där.
Jag kan inte planera för jag vet inte från dag till dag om jag orkar.
Jag måste säga nej, säga ifrån och ge mig själv all tid jag kan få.

Michael Jackson died tonight. 50 years old.
Cardiac arrest.
It just feels strange, he was my childhood idol.
He was one of those people who just must exist.
I don't understand my own reaction. I haven't cared about him for years.
I felt for him, and always thought he sang great.

Well... I don't understand death.
It's so surreal for me.
Or maybe, I don't want to understand death. Death, sorrow, it's still so painful for me.

My brain has been slightly off today, café meeting, icecream, an evening bath in a lake.
I've begun reading a bit. And I really have to learn to say no. How can such a small word be so hard to say.
I have to say no and give myself all the time I can get.

Poison Ivy green eyes and twisted mind

Förändring, omstarter, förvirring, otäckt.
Ungefär så är det just nu.
Jag har haft tumultartade månader, i det tysta.
Jag har behövt vara en eremit.
Inte bara för min egen skull utan för alla runt mig.
För att jag ska börja fungera nån gång.

Får se hur det nya går, det är saker på gång.
Måendet varierar nu dag för dag, men det varierar iallafall. Det är ett gott tecken.

Mycket tankar, måste komma på saker. Och jag måste reda upp mig som det lilla garnnystan jag är. Hört allt detta förut tänker ni?
Jag förstår det, men jag har ännu inte gjort det fullt ut.
Jag har börjat men innan jag är klar så försöker jag gå vidare.

Just nu, trots all ångest över att jag gör andra besvikna så måste jag vara helt självisk.
För annars går det nog aldrig.
Ni kanske tycker att jag varit det hela tiden, men ack så fel ni har.
Mitt huvud är ständigt förgiftat av all ångest/panik/skam och dåligt samvete jag bara kan få till för att jag inte finns där för er.

Jag vet inte hur det ska gå, men jag måste ge mig den bästa chansen jag kan.
Och det är upp till mig, jag kan nog inte lägga ork på annat.
Orkar ni så var gärna kvar, jag älskar er.
Orkar ni inte så förstår jag.

De få människor jag orkar träffa, ibland, är människor som jag inte kan göra besvikna.
För vi lever på samma villkor, med insyn i hur det kan vara. Jag älskar dem, men det innebär inte att jag älskar er andra mindre.

Nu tog orden slut.... KRAM

Transformation, restarts, confusion, scary.
That's the deal right now.
It's been tumultuos months, in silence.
I've been an hermit, and that's what I've needed.
Not just for me, for everyone around me so I can begin to function again.

New things on the way, how I feel varies from day to day. But it varies anyway, that's good.
I have to be selfish right now to be altruistic later.
I've been thinking about all of you all the time all my life.
I have to let go of things to move on, just for now.

Out of words... HUGS

Powderpuff photos

Hade ynnesten att få vara hundvakt till hunden på ovanstående bilder.
I en vecka så bodde lilla Ola som är en powderpuff (kinesisk nakenhund med päls) hos oss när matte Z var på kurs i Jönköping.

Han är så rolig. Vig som en katt och så mysig och go.
Bilderna ovan är inte sådär jättebra, för det var så mörkt.
Men de illustrerar honom från nyduschad blöt till torkad och borstad.

Lägg märke till hur han tröttnar på att bli fotad gradvis uppifrån och ner.
Han ser ut som en liten trött Einstein på sista.

Övrigt så är läget under kontroll.
Energin pendlar och nojjorna likaså.
Saker är på gång och allt löser sig nog såsmåningom.
KRAM

The pics above shows Ola a Powderpuff (chinese crested dog with fur)who lived with us for a week when his owner Z went away on a training-course in Jönköping.

He's just a wonderful dog, he's limber like a cat and so cuddly.

The pictures shows him from the top just showered, then dryed and combed.
Notice how tired he gets with us taking photos the longer down in the photos you look.
In the last one he looks like a little tired Einstein.

As for the rest, everything is under control.
The energy level is fluctuating, but I think everything will be ok.
HUGS