Såg "Benjamin Buttons otroliga liv" idag.
Tårar föll, i mängder.
Den fick mig att tänka på lycka som koncept, på dödlighet, på förgänglighet.
På att tiden rinner iväg.
Jag tänker på dödsångest, på att tiden är det enda vi har som verkligen är vår och vi väljer själva vad vi gör med den. Det känns fånigt att en film får mig att vakna till...
Men så är det väl ibland, jag är ju redan på en resa och saker händer hela tiden.
Ibland är det det mest oväntade som skakar om en.
Det gör ont inuti på ett väldigt livsviktig, nödvändigt och realistiskt sätt just nu.
Hela jag skakar inombords av en massa sanningar och insikter.
Jag gömmer mig ofta från verkligheten.
På en massa olika sätt, sömn, ickesömn, spel, läsning, mat.
Det är tråkigt för jag hinner inte uppskatta saker för jag har fullt upp med att slippa känna, slippa tänka.
Ibland känner man sig så liten i det stora stora som omgärdar oss.
Det gör ont.
I saw ”The Curious Case of Benjamin Button” today.
And tears were falling, tons of them.
It made me think about the concept of happiness, of mortality and transciense.
The time just flows away.
I'm thinking about death agony, thinking that time is the only thing we really own and that we choose ourselfs what to do with it. It feels kinda silly that a movie awaken me.
But I guess that's the way it is sometimes, I'm already on a journey and things happens all the time.
Sometimes it's the most unexpected things that shooks you.
It hurts inside in a vital, necessary and realistic way right now.
My entire beeing is trembling inside of thruths and insights.
I often hide from reality.
In many different ways, sleep, nonsleep, games, reading, food.
It's a shame cause that gives me little time to appreciate things cause I'm busy trying not to feel, not to think.
Sometimes you just feel so small in the great big surrounding us.
It hurts.
1 kommentar:
Ja det gör så förfärligt ont.
Försöker också att göra, istället för att tänka och känna. Ibland funkar det, men det är svårt.
Skicka en kommentar